Förvaring av miljöfarliga ämnen på eller i mark och där förvaringen innebär en risk för skada eller olägenhet på människors hälsa eller miljön brukar kallas förvaringsfall. Förvaringen anses vara en sådan användning av marken som utgör en pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken.
Utgångspunkten är att den som skapat en förvaring, till exempel ställt upp tunnor med farliga kemikalier, har ansvar för denna förvaring. Ansvaret grundar sig på att det är denne som har faktisk och rättslig möjlighet (så kallad rådighet) att förhindra negativ miljöpåverkan och därför också ska göra så.
I vissa fall kan en situation uppstå där tillsynsmyndigheten behöver utkräva ansvar av någon annan än den som ursprungligen gett upphov till det förvarade. Det kan till exempel vara frågan om nuvarande fastighetsägare eller ett konkursbo.
Förorenade områden och förvaringsfall är reglerade i olika kapitel i miljöbalken, men ändå besläktade. Som förvaringsfall räknas till exempel deponier och sandmagasin, vilka också kan ses som förorenade områden.
Läs mer om förvaringsfallen i juristsamverkans PM om förvaringsfall: PMForvaringsfall.pdf (demoweb.se).
Det är viktigt att den som föreläggs att göra något har faktisk och rättslig möjlighet (rådighet) att göra det föreläggandet avser. Det kan t.ex. handla om vem som är ägare till det förvarade, att det verkligen förvaras på fastighetsägarens mark etc.
Av praxis kan utläsas att det t.ex. är frågan om deponier, tunnor, tankar och liknande, men även sandmagasin har ansetts vara förvaringsfall. Ett sandmagasin är ett (stort) upplag av sand från gruvverksamhet.
2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 § är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare).