När miljöbalken infördes 1999 bestämdes att 10 kap. 2 § miljöbalken endast ska tillämpas på miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969.[1] Datumet valdes eftersom det var då miljöskyddslagen infördes och Sverige på allvar började ställa krav på åtgärder mot föroreningar. En verksamhetsutövare, som bidragit till en förorening, ansågs därmed ha haft berättigade förväntningar på att behöva åtgärda densamma sedan tiden för miljöskyddslagens införande.
Genom praxis är det klarlagt att det är den miljöfarliga verksamheten i stort som ska ha varit i faktisk drift efter den 30 juni 1969 för att ansvar ska kunna utkrävas. Varje (förorenande) delverksamhet räknas inte var för sig. Det är också klart att när i tiden föroreningen har uppstått inte är avgörande för kapitlets tillämplighet. All förorening kan ha uppstått före 1969 och ett ansvar ändå utkrävas, om den miljöfarliga verksamheten i stort har pågått efter den 30 juni 1969.
Det är viktigt att tänka på att en verksamhet som avslutats före den 30 juni 1969 inte innebär något ansvar för verksamhetsutövaren, även om denne idag finns kvar som juridisk eller fysisk person. Avgörande är den faktiska driften.
Ansvaret följer den juridiska personen (eller den fysiska personen) och så länge organisationsnumret (respektive personnumret) finns kvar, finns den juridiska personen kvar. Det är ovidkommande vilken verksamhet den juridiska personen bedriver den dag då ansvaret ska utkrävas.
[1] Se 8 § lag (1998:811) om införande av miljöbalken.
Med verksamhet avses här den miljöfarliga verksamhet (aktivitet) som bedrivits vid till exempel en fabrik. Vem som varit utövare av verksamheten (verksamhetsutövaren) är inte avgörande i detta sammanhang.
Intressant för avgörande av frågan om faktisk drift är själva den miljöfarliga verksamheten. Inte vem som utövat verksamheten. Har till exempel produktionen pågått vid en fabrik efter den 30 juni 1969, har verksamheten vid fabriken varit i faktisk drift efter det aktuella datumet. Detta även om det är en annan verksamhetsutövare som ansvarat för fabriken för tiden efter den 30 juni 1969. Den faktiska driften avgörs inte av när i tiden föroreningen har uppkommit.
3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 2 kap. 13 § inkomstskattelagen (1999:1229) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt.
Första stycket tillämpas inte när en bank eller ett kreditmarknadsföretag har förvärvat en fastighet för att skydda fordran enligt 7 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 § är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare).
3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 2 kap. 13 § inkomstskattelagen (1999:1229) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt.
Första stycket tillämpas inte när en bank eller ett kreditmarknadsföretag har förvärvat en fastighet för att skydda fordran enligt 7 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse