Den som är ansvarig för att avhjälpa en föroreningsskada ska i skälig omfattning utföra eller bekosta det avhjälpande som på grund av föroreningen behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön, se 10 kap. 4 § miljöbalken.
Det är tillsynsmyndighetens uppgift att göra den så kallade skälighetsbedömningen. En bedömning som ska göras i två steg. Först ska det utredas vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade och rimliga från kostnadssynpunkt, se separat process. Därefter ska det ske en bedömning av ansvarets omfattning, den så kallade adressatens andel, se nedan.
Bedömningen av vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade ska vara objektiv, det vill säga omständigheter som hänför sig till en viss verksamhetsutövare saknar betydelse i detta steg. I andra steget blir omständigheterna som hänför sig till en viss verksamhetsutövare däremot betydelsefulla, särskilt viktigt är när i tiden föroreningen har uppkommit.
Mer vägledning kring andra steget av skälighetsbedömningen, adressatens andel, finns i PM ”Vägledning om att göra en skälighetsbedömning” från Länsstyrelsernas juristsamverkansgrupp för efterbehandlingsfrågor. Se också den tillhörande Excelfilen för uträkning av den så kallade 0/50/100-regeln.
4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning ska utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning ska bestämmas ska det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, ska även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning.
Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlingsansvar.
Normalt används begreppen efterbehandlingsåtgärd och avhjälpandeåtgärd synonymt och omfattar då såväl utredningar, undersökningar som saneringsåtgärder med mera. Här avses dock endast praktiska saneringsåtgärder, det vill säga ”spaden i backen”. Endast ansvaret för sådana praktiska efterbehandlingsåtgärder jämkas i skälighetsbedömningen, se domarna kring Österby Bruk.
I rättspraxis har jämkning på grund av när i tiden föroreningarna uppkom, den så kallade tidsaspekten, spelat en central roll i skälighetsbedömningen. Grundprincipen för att jämka efterbehandlingsansvar på grund av tidsaspekten är enkel. Enligt rättspraxis jämkas ansvaret för föroreningar som skett innan år 1960 till noll, ansvaret jämkas delvis för föroreningar som inträffat under 60-talet medan ansvaret för föroreningar som inträffat efter 1960-talet inte jämkas alls. Den så kallade 0/50/100-regeln. Endast så kallade föroreningsår, det vill säga verksamhetsår som resulterat i förorening som behöver åtgärdas, ska beaktas. Om inget annat framkommit, kan tillsynsmyndigheten utgå från att föroreningen uppstått jämnt under verksamhetstiden.
I rättspraxis har jämkning på grund av när i tiden föroreningarna uppkom, den så kallade tidsaspekten, spelat en central roll i skälighetsbedömningen. Grundprincipen för att jämka efterbehandlingsansvar på grund av tidsaspekten är enkel. Enligt rättspraxis jämkas ansvaret för föroreningar som skett innan år 1960 till noll, ansvaret jämkas delvis för föroreningar som inträffat under 60-talet medan ansvaret för föroreningar som inträffat efter 1960-talet inte jämkas alls. Den så kallade 0/50/100-regeln. Endast så kallade föroreningsår, det vill säga verksamhetsår som resulterat i förorening som behöver åtgärdas, ska beaktas. Om inget annat framkommit, kan tillsynsmyndigheten utgå från att föroreningen uppstått jämnt under verksamhetstiden.